ruthlouise

Det är magiskt vad musik kan göra men en människa.
Hur små sammansatta ljud kan skapa något så obeskrivligt vackert.
Att en enkel melodi kan snudda vid de allra djupast känslorna vi bär.
De vi omöjligt kan klä i ord, de som vi bara kan känna och aldrig någonsin förklara.
Den där magiska känslan drabbade mig idag
när jag höra stråksektionen i en orkester stämma sina instrument.

Ber en bön,
säger tack och godnatt
och hoppas på morgondagen.

Tänkte att det kanske inte var nödvändigt för vintern att återvända.
Men vad vet jag.
Längtar dock efter torr asfalt och sopade trottoarer.
Picknickar och cykelturer.
I Solsken.

Ibland vet man inte vad man ska ta sig till.
Att stå i ett vägskäl och inte veta vad som väntar vare sig åt höger eller vänster.
En skräckblandad förtjusning.

Vägverkets grus i drivor på en torr asfalt.
Sol och tussilago.

Tänk vad det droppar från taken när det kalla smälter och försvinner.
Kanske är det samma sak med tårar.
För att det onda ska kunna försvinna måste man våga gråta.

Det regnade snöblandat hela dagen igår.
Idag töar det.
Det enda som tröstar då är vissheten om att något bättre väntar.
Det gamla bereder väg för det nya.
Vägen dit kan dock vara kantad av risk för halka och snöras från taken.
Så vi går försiktigt, fortfarande framåt.
För vi vet att vi går mot ljusare  tider.

och ljuset brinner
inuti
utanpå
alltid

Med pepparkakor och julskinka.
Köttbullar och prinskorvar.
Knäck, nötter och clementiner.
Klappar och jugran.
Varma stearinljus och musik.
Glitter, snö och julmust.
Kalle Anka och Karl-Bertil.
Vackra julkort och hälsningar om goda glada dagar.

Men varför firar vi egentligen jul nu igen?

Varje år är det samma tjat om julstressen.
Det är så mycket måsten kring jul och allt blir bara jobbigt och ingenting blir ordentligt gjort och blablabla.
Jag tänker verkligen inte så.
Visst har jag mycket att göra,
men själva julmyset välkomnar jag med öppna armar.
Och vem bestämmer att man måste koka knäck?
Varför ska man tvunget skicka julkort och baka pepparkakor?
Jag ser istället jul och advent som en ursäkt för att få göra det jag tycker om.
Jag bakar pepparkakor och skickar julkort men jag kokar sannerligen ingen knäck.
När man dessutom delar glädjen i sysslorna med vänner
då försvinner alla måsten och byts mot glädje.
Att prioritera en mysig hemmakväll med vänner istället för mängden kakor att bjuda på är något jag försöker lära mig.
För hur mycket julfint och gott man änn stressar ihop tjänar det inget till 
om man inte har någon att dela det med.

Jag tycker att Advent är en väldigt fin tradition,
luften liksom yr av snöglitter och förväntan.
Jag älskar att göra julfint och baka pepparkakor,
umgås med vänner och spatsera i snön.
Men mest av allt älskar jag det vi egentligen borde försöka minnas.
Advent betyder ankomst, vad är det då vi väntar på?

Jag väntar på ljuset.

Idag konstaterade en vän till mig att det här med kärlek, det är grejen!
Jag kan bara hålla med.
Och det fina är ju att kärlek finns att finna i så mycket, hos så många.
Det kan handla om kärlek till den människa som betyder allt,
kärlek till vänner, kärlek till barn och familj, kärlek till Gud.
Och det är inte en envägskommunikation.
När man ger kärlek får man kärlek tillbaka, jag tror dock inte att det är motivet.
Som någon klok människan en gång konstaterat,
"Jag älskar dig inte för att jag behöver dig, jag behöver dig för att jag älskar dig"