bokstäver och en punkt.
Imorgon far man på ännu en kursvecka.
Inför dessa blir det en del skrivande och då upptäcker jag hur mycket jag saknar orden.
En gång i tiden var de min ständiga följeslagare,
sedan började jag nog bry mig för mycket.
Orden skulle tvunget bilda vackra meningar, allra helst tragiskt vackra.
Eftersom de sällan lyckades så skrev jag på riktigt allt mer sällan.
Men de senaste har jag börjat hitta tillbaka, det tycker jag om.
För ord som bildar meningar som faktsikt har någonting att säga betyder så mycket.
Kanske inte för någon annan, men i alla fall för mig.
Och när de gäller det kan jag tänka mig att det räcker, det blir en form av lugn.
Kommentarer
Trackback
