ruthlouise

På något underligt vis är det samma känsla varje år.
På ett sätt känns det som om sommaren flugit förbi,
å andra sidan känns det evigheter sedan dagarna hade någon form av rutin.
Därför är det ändå skönt med en ny terminsstart,
jag trivs nog ändå bäst när dagarna följer vissa bestämda mönster.
Nog för att nya sammanhang gör mig onödigt nervös.
Därav smyger sig ett visst vemod in
och regnet som smattrar mot rutan förstärker det ännu lite mer. 
Så liksom alla andra år längtar jag till oktober,
då inbillar jag mig att en viss rutin innefunnit sig och nervositeten flytt sin kos.

och den fina sommren får vi spara.

jag kan inte annat än tro.

Ofta hör jag berättelser om möten på tåg.
Hur man hamnar i intressanta samtal med helt okända människor.
Jag vill inte tro att jag är osocial,
och jag har nog egentligen aldrig undvikit situationer som kan leda till de ovan nämnda,
men av någon anledning har jag liksom aldrig hamnat i de där samtalen.
Men idag hände det, en total främling köpte mig kaffe då jag inte hade några kontanter...
Nu är det inte så att kaffet var avgörande,
men som jag konstaterade igår tror jag ändå att de fyllde en viss funktion.
Hur som helst, tågresan blev betydligt mycket mer rolig och jag slapp huvudvärken
som annars uppstått till följd av bristen på koffein.

En klok människa jag känner kör igång kaffebryggaren och plockar fram fikabröd när någon är ledsen.
Och jag måste få hålla med om hur otroligt värdefullt det som händer kring fikabordet ofta är.
Inte bara det att kaffe är utsökt gott,
om du vill kan du dricka te eller mjölk istället och det ger ändå samma effekt. 
Det är faktiskt så att de allra flesta av mina vänner har jag lärt känna närmare under fikastunder.
Som om skratt och tröst alltid är ingredienser i de godaste kakor och bullar.
Något märkligt härligt är det ändå över att denna kloka människas handling allt som oftast hjälper mot det ledsna.  

Att gå i en tyst skog och plocka bär är kanske bland det bästa som finns.
Och vildhallon måste bestämt vara det godaste som finns. 

eftersom det regnar förfärligt tycker jag att stämningen kräver lite glada färger
och ett leende!

Jag är svag för porslin.
Bland det mest retliga jag vet är när jag råkar slå sönder porslin.
Jag har aldrig hjärta att slänga skärvor av fint mönster.
Jag vill liksom inbilla mig att det går att göra någonting nytt av de som går sönder.
För trots alla sprickor är det fortfarande vackert.
Och så mycket hellre önskar jag det om livet än om gamla blommiga kaffekoppar. 

Tomas Andersson Wij sjunger:

Gud om du hör mig
Jag kommer som den jag är
Gör någonting vackert
Av allt som går sönder här

kraften som kan skövla de mörkaste skogar
det var den som lärde mig se
min ensamhet var aldrig ensam

min sorg har blivigt mindre
Din närhet helar såren
jag vet att Du vill bära
jag vilar helt på Dig

Hemma i min lägenhet föds med jämna mellanrum nya skott på mina gröna växter, otroligt snabbt kan det gå och ofta vet jag inte vad jag ska göra av alla de små gröna liven som vill flytta till egna krukor och soliga fönster.
Ibland känns det på samma vis med allt det jag längtar efter att få göra, 
jag vill göra allt på samma gång, helst ska det gå enkelt och bli vackert.
Jag inser dock att det inte fungerar så, jag har inte hur många soliga fönster som helst.
Men de stunder jag får tag på något av allt det jag längtar efter 
och på riktigt får möjlighet att göra något av det,
de stunderna känner jag riktig glädje och enorm tacksamhet.
Att få ha människor runt omkring som hjälper till att vattna de små skotten är avgörande.
Det har jag lärt mig, en vetskap jag skattar högt.